Funderingar och åter funderingar
Jag hittade ett papper idag där jag hade skrivit en liten grej.
"Är ensam stark eller precis raka motsatsen? Det är en fråga jag tänker på. Många skulle nog sagt stark för att personen i fråga klarar allt själv och är ensam men mår bra ändå. Men gör den verkligen det?
Eller är det helt enkelt så att man är ensam för att rädlsan av att bli sårad och ensam är för stor?"
När jag läste detta blev jag både arg på mig själv och förstod att det nog ligger något i det. Man är hellre själv än att bli sårad och gå igenom en otroligt jobbig tid. Även om kärleken övervinner allt så vet jag inte alla gånger om det är värt det? Tycker ni det? Är det värt att bli älskad ett tag för att sedan bli sårad?
Jag läser det jag skrivit nu och tycker jag låter som världens tråkmåns men...Men jag ser på allt knappt innan det börjat att det snart är slut. Går jag på bio kan jag tänka ååå nu är snart filmen slut, iställer för att vara glad och njuta så länge den varar. Kanske är det samma sak med kärlek? Jag tänker ofta gud något förhållande orkar jag inte ge mig in i för det tar sån lång tid att må bra sen igen när allt tagit slut. Är det fel av mig som tänker så? Jag missar nog mycket men det ä mitt sätt att tänka och försvara mig själv på.
Jag vet att jag är ego det kan ingen annan säga att jag inte är. Är det kanske helt enkelt så att jag har svårt att släppa in folk nära mig för att det tar för mycket tid? För att jag vill bara ha mig själv för mig själv? För att jag ett EGO? Gud jag blir helt snurrig av dessa funderingar det får bli en dusch nu så jag kan skölja bort lite av mitt ego ;)
"Är ensam stark eller precis raka motsatsen? Det är en fråga jag tänker på. Många skulle nog sagt stark för att personen i fråga klarar allt själv och är ensam men mår bra ändå. Men gör den verkligen det?
Eller är det helt enkelt så att man är ensam för att rädlsan av att bli sårad och ensam är för stor?"
När jag läste detta blev jag både arg på mig själv och förstod att det nog ligger något i det. Man är hellre själv än att bli sårad och gå igenom en otroligt jobbig tid. Även om kärleken övervinner allt så vet jag inte alla gånger om det är värt det? Tycker ni det? Är det värt att bli älskad ett tag för att sedan bli sårad?
Jag läser det jag skrivit nu och tycker jag låter som världens tråkmåns men...Men jag ser på allt knappt innan det börjat att det snart är slut. Går jag på bio kan jag tänka ååå nu är snart filmen slut, iställer för att vara glad och njuta så länge den varar. Kanske är det samma sak med kärlek? Jag tänker ofta gud något förhållande orkar jag inte ge mig in i för det tar sån lång tid att må bra sen igen när allt tagit slut. Är det fel av mig som tänker så? Jag missar nog mycket men det ä mitt sätt att tänka och försvara mig själv på.
Jag vet att jag är ego det kan ingen annan säga att jag inte är. Är det kanske helt enkelt så att jag har svårt att släppa in folk nära mig för att det tar för mycket tid? För att jag vill bara ha mig själv för mig själv? För att jag ett EGO? Gud jag blir helt snurrig av dessa funderingar det får bli en dusch nu så jag kan skölja bort lite av mitt ego ;)
Kommentarer
Trackback
